Vår historia

Den 3:e maj 1868 samlades 22 döva och 5 hörande på Manillaskolan för att bilda en dövförening. Initiativtagare var direktör Ossian Borg på Manillaskolan, dövlärare Fritjof Carlbom från Tysta skolan och marinmålaren Albert Berg. Stockholms Dövas Förening kan se tillbaka på ett långt aktivt föreningsliv med en intressant och betydelsefull historia.

Döva från hela landet kunde bli medlemmar. Föreningen hade då samma funktion som Sveriges Dövas Riksförbund har idag. Vid sekelskiftet bildades allt fler dövföreningar och SDF blev så småningom en lokal dövförening. Föreningen är Sveriges äldsta handikappförening.

SDF_historia

Det har funnits tider då föreningen har haft en social funktion. De hade då till uppgift att skaffa arbete till medlemmar som gick arbetslösa. Föreningen skulle också med lån och bidrag hjälpa de som genom sjukdom och ålderdom kommit på obestånd och de var först i landet med en generell sjukkasseverksamhet. Genom att bli medlem i föreningen fick man alltså också rätt till sjukhjälp. På slutet av 1800-talet bildades en begravningskassa där man anmälde sitt inträde och betalade en årsavgift. Då fick man begravningshjälp på mellan 30-50 kr beroende på hur länge man varit medlem i kassan.

Redan från början fanns kvinnor med som medlemmar i föreningen. Enligt stadgarna som antogs 1871 bestämdes att styrelsen ska bestå av ordförande och 10 ledamöter varav 4 bör vara fruntimmer. Kvinnorna kvoterades in skulle vi säga idag.

Föreningens första sammankomster hölls på Manillaskolan – men det avlägsna läget gjorde att föreningen sökte sig mot Stockholms centrala delar. Första egna lokalen var i Storkyrkoförsamlingens skola i Gamla stan som fick användas kostnadsfritt. Sedan dess har det blivit många flyttningar.

Gunnar Fondelius
0år
Gunnar Fondelius var aktiv styrelseledamot i totalt 35 år, bland annat ordförande, sekreterare och kassör.
0st
SDFs största medlemsantal år 1988.