Josephine Kirkegaard
Text: Romel Belcher
Foto: privat
”Så låt inte livet gå dig förbi medan du skäms över din kropp. Ta hand om din kropp och omfamna din kropp såsom du omfamnar dina vänner.”
Josephine Kirkegaard är en stadstjej från Danmark som bor i Stockholm och jobbar som resurs på en skola, vilket hon menar är en stor förändring för henne
med mycket ansvar. Att få möjligheten att jobba med elever och kunna föra diskussioner med dem, påverka och förklara samt få större förståelse är något
som hon värdesätter högt.
De senaste åren har inneburit en stort förändring för Josephine och hon tänker tillbaka på hur 10 år gamla Josephine hade reagerat om hon sett sig själv idag. “Hade någon berättat för mig att jag skulle ha en plattform där jag får dela av min erfarenhet, påverka och göra en förändring, skulle jag aldrig trott det”, säger hon. Josephine beskriver sig själv som en omtänksam och konflikträdd person, så att idag prata om kroppsacceptans var aldrig något hon kunnat föreställa sig. Resan dit har definitivt inte varit enkel och det har inneburit att hon fått uppleva olika erfarenheter och trauman som har lett henne till att våga stå upp för sig själv.
Josephine berättar om sin bakgrund: “Jag vet inte om du (läsare) kan relatera till detta, men att växa upp utan att ha nån riktig förebild som man kan identifiera sig med är något som har satt sina spår under min uppväxt. Frågorna som fanns där, alla kommentarer och blickar som hela tiden sökte sig till min kropp gjorde att jag växte upp med en stor osäkerhet som påverkade min självkänsla och syn på mig själv. Att växa upp utan att känna till kroppacceptans bidrog till att jag påverkades djupt av de kroppsnormer som sitter så djupt i dagens samhälle. Kampen att ständigt söka efter svaren till frågorna ”vad är den perfekta vikten, längden och storleken?” var inte något som var självklart. Även om jag visste att svaren inte fanns där, tilltalade jag mig själv att jag kommer finna det någon gång, om jag väntade med att söka det och fokuserade på att försöka nå mitt mål med min kropp.”
Bristen på någon att relatera till bidrog till att hon befann sig i omgivningar där hon kände sig sedd men att man skämdes över henne. Det var ett ständigt krav på att hon skulle gå ner i vikt och att man kunde dö tidigt med övervikt. Det sågs i samhällets ögon som en sjukdom där människor med övervikt ständigt förknippades med matbesvär, diabetes och så vidare. Det har fått henne att undra varför hon utav egen erfarenhet aldrig sett personer som ser ut som henne
med diabetessensor? Medan personer som i samhällets ögon ses som smala och har diabetessensor bemöts med att det förmodligen kan vara ärftligt.
Uppkomsten av pandemin kom att påverka oss alla på många sätt, menar Josephine. Att vara isolerad med sina tankar och rannsaka sig själv har bidragit
till att hon förstod att hon verkligen ville söka efter ett svar. Återigen hamnade hon i en återvändsgränd utan svar på vad som anses vara en ”ideal kropp”. “Kunde man se ut som jag och ändå ansåg vara hälsosamt? Fanns det människor som såg ut som jag och tränade?” menar hon.
Deaf Women Space* gav Josephine ett utrymme att dela med sig av sin erfarenhet. Det som hon från början trodde skulle vara en tillfällighet har utvecklat sig till en resa där hon har fått möjligheten att våga stå upp för mig själv och prata om kroppacceptans. Resan från Josephines första workshop till idag
har verkligen fått henne att växa som människa och känna större trygghet i sig själv. Än idag kan hon tvivla på sig själv men att dela av sin erfarenhet och mötas
av kvinnor som känner att de inspireras av det hon gör, har gett henne styrka att fortsätta, eftersom hon är medveten om att det är många flickor och kvinnor
där ute som ständigt döms på grund av samhällets kroppsideal.
Josephine vill med sin resa få fram ett budskap till flickor och kvinnor som lever med fetma: “Du har ingen aning om hur länge du lever. Så låt inte livet gå dig
förbi genom att du skäms över din kropp. Ta hand om din kropp och omfamna din kropp så som du omfamnar dina vänner. Låt inte livet gå ut på att straffa dig själv så som du aldrig skulle vilja göra mot ett barn.”
Artikeln publicerades i Teckentydaren nr 4 år 2022.